Kaktusar
Kaktusfamiljen Cactaceae är en suckulent växtfamilj innehållandes 1500-2000 namngivna arter. Den exakta siffran beror på vilken källa man konsulterar och nya arter läggs ständigt till i takt med att biologer undersöker nya områden av världen. Kaktusar kan överleva i karga och krävande områden och det finns därför många arter som växer svårtillgängliga regioner där vetenskapsmän sällan sätter sin fot. Man räknar därför med att kaktusfamiljen kommer att växa rejält i framtiden genom att nya arter upptäcks.
Kaktusar är omtyckta krukväxter eftersom många av dem är lättskötta och klarar sig utan särskilt mycket omvårdnad. Svärmorskudde (Echinocactus grusonii), igelkottskaktus (Echinocactus horizonthalonius), violsjöborrekaktus (Acanthocalycium spiniflorum) och giftkaktus (Lophophora williamsii) är bara några exempel på kaktusar som blivit populära krukväxter.
Kaktusarna började utvecklas på dubbelkontinenten Amerika för ungefär 30-40 miljoner år sedan och spred sig sedan över Atlanten till delar av Afrika. Kaktusen fördes till Europa med hjälp av 1400-talets upptäcktsresande, och vi vet bland annat att Vasco da Gama stötte på kaktusar från släktet Haworthia i nuvarande Sydafrika. Man tror att Christopher Columbus var den förste som förde kaktusar från Amerika till Europa, bland annat tog han med sig Optunia och Melocactus från Västindien till drottning Isabella av Spanien. Kaktusarna fick sitt namn ifrån grekiskans káktos, vilket syftar på en Europeisk tistelart. När namnet överfördes till latin förändrades stavningen till cactus.
För att kunna överleva i vitt skilda klimat utvecklade kaktusarna areoler. Areoler är små ulliga kuddar som återfinns hos alla kaktusar och skiljer dem från de övriga suckulenterna. Om en suckulent saknar areoler är det inte en kaktus. I dagligt tal finns det många suckulenter som kallas för kaktus utan att vara det, t ex den populära krukväxten trekantseuforbia (Euphorbia trigona), även känd som High Chaparall.
Istället för blad har kaktusen taggar som skyddar mot betande djur och hjälper till att minska vätskeförlusterna för växten. Taggarna används också för att fånga morgondagg och andra sorters fukt som sedan kan droppa ned till kaktusens rötter. Taggarna kan se ut på många olika sätt och hos vissa arter påminner de mer om silvervitt hår än om vassa taggar. Det finns också kaktusar som har både blad och taggar, till exempel medlemmarna av släktet Pereskia där vi bland annat hittar krukväxterna trädkaktus (Pereskia aculeata) och skär trädkaktus (Pereskia grandifolia). Hos andra arter kan stammarna vara så tillplattade att de ser ut som blad, särskilt hos epifytiska arter, det vill säga kaktusar som sitter fast på träd istället för att växa ur jorden. För kaktusar som växer i djungeln – där vi finner de flesta epifyterna – är det viktigt att kunna absorbera så mycket ljus som möjligt, därav den tillplattade formen.
Precis som andra suckulenter kan kaktusen lagra stora mängder vatten som den sedan kan leva på under långa perioder. För att kunna svälla upp snabbt vid regn är det vanligt att kaktusar är veckade. Den veckade formen minskar också mängden yta som måste exponeras för solen. Den exakta formen hos en kaktus beror på var de växer. Den klassiska pelarformen är vanligast och förkommer hos många arter som växer i öknen. Många kaktusar är lätta att få att blomma när de hålls som krukväxter, till exempel den populära julkaktusen (Schlumbergera × buckleyi). Kaktusblommor pollineras av djur i dess naturliga miljö, t ex bin och fladdermöss. Blommorna kommer i en lång rad olika nyanser beroende på art, men är aldrig blå.
Kaktusar:
Julkaktus
Påskkaktus
Svärmors kudde
Kaktusliknande: